Varmt tack snälla bloggvänner som gav så goa och vänliga kommentarer till mitt förra inlägg om min kära lilla mosters bortgång! Jag blev varm om hjärtat, ska jag säga :) Ibland behövs det inte sägas mycket alls, för att det ska värma.
Det är, som sagt, så många praktiska detaljer att ta tag i och ordna med, när någon nära går bort. Men mycket är nu gjort av det och vi är flera som hjälps åt. Då går det ju lättare. Sorgen och saknaden tar längre tid att ta hand om, men det blir bättre och bättre med det, ju längre tiden går. Så var det när pappa gick bort för en del år sedan. Så brukar det väl vara för de allra flesta av oss.
För många veckor sedan var jag klar med min "håliga" breda sjal (eller halsduk) i cerisa mohairgarnet. Alla trådarna blev fästa på ett litet kick! I jämförelse med rosa axelvärmarens alla "tusen" trådar, så var detta ingenting. Den är också blockad och fotograferad, med dottern som modell :)
Nu kör inte "våran" färja längre, utan hydrokoptern kör på isen, som förra året. Isen ligger så långt ögat når och rännan som färjan körde i har packat ihop sig. Hydrokoptern, ett mellanting mellan båt och helikopter, nästan som en svävare, väsnas så fruktansvärt mycket att man måste ha öronproppar plus hörselskydd på. Ändå dånar och bullrar det. Och det skumpar en hel del att åka i den; det finns inga fjädringar. Så det är allt annat än bekvämt!!
Men nu är det snart mitten av februari, så isen blir i alla fall inte så långvarig som förra året. Snaaart kommer våren :)
Ha nu en bra vecka! / Lilli
